Kvarken 180513-14
Då man tar fram trollingbåten för säsongens första fisketur så tar man på sig ett arbetspass som inte verkar ha något slut.
Båten ska städas, utrustningen ska bäras in, kokplattan och dieselvärmaren ska lockas att starta, dynorna och madrassarena ska bäras in, elektroniken kopplas på.
Och alltid är det något som ställer till med problem.
Den här gången var det någonting som jag trodde inte skulle kunna djävlas. I och med att jag haft underhållsladdningen påkopplad till båtens elsystem under hela vintern så borde ju batterierna vara fulladdade. Föbrukningsbatteriet var i bra skick, men då jag tryckte på starknappen för trollingmotorn så ville starmotorn inte gå igång utan klickade bara svagt.
?
Elsystemet i båten är så kompliserat att jag iddes inte börja söka orsaken till problemet utan kopplade bara på en separat laddare direkt till startbatteriet och hoppades på att den skulle få i sig nog med ström så att jag kunde få fyr på huvudmotorn på morgonen.
På morgonen fuskade vi litegrann med startspray som Anders fick spruta in i luftintaget på motorn då jag försökte starta den.
Ganska snällt brummade motorn igång och 10 minuter senare var vi redan på väg mot Sydostbrotten.
Det blåste inte mycket!
Efter ett par timmars trolling började vi förstå att vattnet i trakten var väldigt brunt och hade hemskt lågt salthalt.
Detta kunde vi konstatera vetenskapligt genom att ta en skopa vatten från havet och smaka på det ...
Mest troligt är den myckna snön som vi fick i vinter som får alla älvar på den Svenska sidan att flöda över och förstöra laxfisket vid kusten.
För att råda bot på det tog vi riktning mot Norrskär utanför Vaasa och trollade oss åt det hållet. Någonstans mitt på hållet mellan Sydostbrotten och Norrskär ändrade vattnet färg och blev klart med en liten ton av grönt i.
Och nu smakade vattnet betydligt mer salt.
Då vi närmade oss grunden utanför Norrskär där jag fick mina laxar ifjol så började det komma fram fler och fler ekon av småfisk i lodet. Mest troligt var det inte frågan om strömming som verkade mest gå nära botten på ungefär 60 meters djup. Vad det än var för sort av fisk som gick upp i ytan så var måsarna förstås väldigt intresserade av dem.
På vissa ställen låg måsarna i vattnet sida vid sida i hemskt täta grupper och plockade upp silvriga avlånga fiskar på ca 10 cm. Det kunde jag konstatera med hjälp av kikare. Det gick dock inte att komma så nära att man riktigt kunde se vad det var för fiskar de glufsade i sig.
?
Småfisken brukar ju vara rädd om livhanken och i vanliga fall så brukar de inte vara så lättfångade att måsen kan bara plocka upp dem utan någon större ansträngning. Så det bör vara frågan om någon småfisk som är så mycket upp i leken att de glömmer bort att akta sig för fienden.
Men vad är det för art av småfisk som leker så här års uppe vid ytan långt ute på havet?
Det stod vi och fiunderade på medan vi trollade fram och tillbaka utanför Norrskär och beaktade spektaklet.
Så mycket såg jag med handkikaren att firrarna var större än spigg. Och strömmingstimmen gick nere på djupet och strömmingen brukar inte leka uppe vid ytan mitt på en solig dag utan deras lek brukar ske under kvällar och nätter. Sikar och siklöjor är höstlekande. Alla mörtfiskar leker på våren, men att det skulle vara frågan om lekande benlöja eller småmört - inte en chans. De finns inte så långt ut på havet.
Så vilka fiskarter finns det kvar? Med hjälp av Google, mycket kaffe och hårt tankeverksamhet kunde vi till slut enas om det måste vara frågan om enorma mängder kusttobis som lekte vid grundtopparna. Den grundtoppen som det var flest måsar kring var faktiskt den samma som jag fångade min första lax på ifjol.
Och den laxen hade fyllt sin buk med ett helt gäng tobisar.
Sammanträffande?
Kanske - kanske inte.
Intressant fenomen i alla fall.
På kvällen åkte vi runt grundtopparna i trakten och kollade ifall det skulle finnas någon strömming som ville delta i middagen med oss, men uppenbarligen var det för tidigt på säsongen för att de skulle samlas på lekgrunden.
Så vår middag fick bestå av burksoppa med smörgåsar ...
På morgonen låg havet helt stilla och solen gassade på för fullt. Dagen innan tog jag av mig skjortan en stund och det misstaget tordes jag inte upprepa.
Jäklar vad solen tar på ute på havet.
Full riggning! 2 spön på djuprigg och 4 spön med paravaner på båda sidor om båten. På det tredje spöet som står i spöhållaren i djupriggen hade vi knutit på ett skeddrag i 2 meters lina för att se efter att vi höll rätt fart. Annars kan man lätt bli lurad av strömmarna och köra båten i helt fel hastighet mätt mot vattnet.
Bondlogik!
Måsarna fortsatte med sitt plockande av småfisk, men inga laxar störde vårt fiske. Vi såg några enstaka stora ekon högt i vattnet så mest troligt fanns det en och annan lax i trakten, men ack så få.
I och med att täckningen för mobiltelefon är rätt bra vid Norrskär så slog jag en signal till Anders Berg i Vaasa och tog ett litet snack med honom om årets laxtrolling.
Han hade inte ens tagit fram båten än. Han trodde att det var för tidigt på säsongen än. Det hade kommit upp ett par laxar i Kvarken redan, men då han hade grovt räknat på hur många trollingtimmar det hade gått åt att fånga en fisk så lät det lite nedslående.
Mer än 200 timmar/fångad fisk.
OK!
Envist trollade vi vidare, men vid 13.00 tiden gav vi upp och startade hemfärden. I det lugna vädret tog det 1 timme och 45 minuter från laxgrunden i Norrskär till hamnen i Norrbyn då vi åkte 40 km/h.
Det är ganska långt ...
170521
Lasse
