Flugfiske 110721-24
I början av sommaren fick jag en av de roligaste förfrågningarna jag någonsin fått. Frågan löd så här: "Frugan fyller år (jämna år) och jag tänkte att istället för någon sedvanlig present så kunde du välja ut en flugfiskeutrustning åt henne, hålla en liten kastkurs för henne och sedan avsluta kursen vid något vatten där hon kan fånga någon fisk?"
Vad ska man svara på sådant om inte -
Självklart!!
Så på torsdag morgon satte jag mig i bilen som var fullpackad med diverse fiskeprylar och med det nya flugfiskesettet fint (av frugan) inslaget paket. Som en extra present hade jag själv köpt henne en flugask med diverse flugor som kunde komma till användning samt med några specialare från en riktigt duktig flugbindare från Umeå.
Guhuru
Snacka om fina flugor!
På vägen försökte jag tänka ut hur jag skulle lägga upp själva kastkursen. Alla som provat flugfiske vet att från början känns det hela totalt obegripligt och att det sedan plötsligt bara klickar till i huvudet och fluglinan börjar hålla sig uppe i luften.
Kanske inte så perfekt från början, men i alla fall på ett sätt som möjliggör att man fångar någon fisk emellanåt.
Hur ska jag kunna korta ned vägen till det där "klicket"?
Jag skulle behöva nå dit på 2 dagar. Eller rättare sagt - jag skulle behöva få henne att nå dit på 2 dagar.
Det kanske inte blir så lätt ...
Väl framme i Murjek gick vi igenom delen med gratulationer och paketöppnandet rätt så snabbt för att sedan direkt hoppa in i själva teoridelen av kasttekniken. Jag resonerade att en högt utbildad människa (som hon) är van vid att ta emot teoretisk info.
Jovars - det var hon. I teorin gick allt bra.
Själva kastandet då, dvs. praktiken.
Nä.
På något sätt hänger allt på upprepningar av rörelser. Det krävs ett visst antal upprepningar av kaströrelsen innan det hela fastnar i hjärnan.
Många upprepningar.
Vi kastade en halvtimme. Tog en kaffepaus. Pratade om kastandet och flugfisket i allmänhet. Kastade en halvtimme. Tog en paus osv.
Tills det hela började kännas som en lättare form av tortyr istället för en födelsedagspresent.
Under kvällen pratade vi mer om flugfiske och kastteknik. Åt middag och pratade om kastteknik. Tog ett par glas vin och pratade om kastteknik. Jag tror att under natten såg Ulla mardrömmar om flugkastandet med en lina som far i luften åt alla håll förutom dit hon vill ...
Och nästa morgon fortsatte vi övningarna.
Det gick inte så bra från början.
Att vrida handleden vid kastet brukar inte fungera så bra. Och vänsterhanden bör helst inte följa med upp ...
Men undan för undan började det se bättre ut. På något vis är nyckeln till det hela att man lär sig att utföra hela kaströrelsen rakt utan att handen och därmed också spöet rör sig varken sidlänges eller upp och ner.
Stundvis löpte det hela så pass bra att jag kunde rent av applådera. I nästa stund verkade linan leva och röra sig helt i sin egen värld.
Men de stunder då allt gick bra blev fler och fler.
Till slut kunde vi börja att öva att skjuta iväg lite lina, men det blev inte lätt. Vid sista kastet framåt är det mänskligt att man försöker att på något sätt pressa iväg linan med ett snärt med spöet och att sedan sänka ner spötoppen för att linan "lättare" kan glida genom spöringarna.
Resultatet blir exakt den motsatta. Genom att sänka ner spötoppen öppnar man upp linbågen och då tappar den all fart. Följden blir att ju mer man försöker att "kasta" iväg linan desto sämre blir resultatet.
Att kunna låta bli det där extra knycket med spöet är svårt.
Riktigt svårt. Och det krävs många upprepningar, dvs. träning och åter träning.
Men vissa kast blev i a f hyfsade och med tanke på att vi bara hade övat i ett par dagar så var resultatet rent av god. Stundvis kunde jag rent av skönja att linan rörde sig i en fin och liten båge genom luften.
Ulla uttryckte det hela väl: "Jag förstår allt, men kontakten mellan armen och hjärnan verkar vara bruten".
Nåväl - från att hon aldrig tagit i ett flugspö förr så lyckades hon att prestera riktigt bra efter enbart två dagars träning.
Och sedan var det dags för det roliga!
På kvällen flyttade vi oss till Abborrträsk (Tjärnheden) utanför Arvidsjaur och fick sova på renfällorna i en tältkåta bredvid det berömda rödingvattnet.
Vi såg några vak på kvällen, men jag tyckte inte att det riktigt såg ut som rödingvak.
Dessutom var vattnet i sjön väldigt varmt. Röding och varmt vatten brukar inte gå ihop så bra.
Inte alls.
På morgonen fick hon prova att sätta sig i en flytring. Också det var första gången.
Och säkert lite spännande.
Hunden var väldigt fundersam på det här med flytring.
Var är matte på väg?
Efter ett par timmars fiske kändes det rätt hopplöst. De fiskar som visade sig på ytan ville inte nappa på någonting. Jag provade allt mellan torrflugor, streamers och nymfer utan att få ett napp.
Jaha - det vill inte nappa vid ytan.
Vad gör man då? (Bara flugfiske är tillåtet.)
Jag tog fram den tyngsta tafsen jag hittade, satte på en rätt stor blykluns på tafsspetsen och började att loda sjön med fluglinan.
Efter lite paddlande hittade jag ett område som var bra mycket djupare än resten av sjön och lade ut en liten svart nymf och lät den sjunka ända ner till botten. Djupet låg säkert på närmare 10 meter. Jag fiskade in nymfen bottennära med små, små knyckar.
Bara efter ett par minuter kände jag ett litet napp. Ytterligare två minuter senare fick jag på en fisk som snabbt drog ut hela fluglinan och ca 20 meter backing.
En riktigt pigg fisk!
När jag äntligen fick in fisken såg jag att den var en fin röding på ca 2,5 kilo.
Kul!
Jag for iland och riggade om Ullas spö med sjunktafs, blyhagel och en svart nymf.
Och bara en stund senare såg det ut så här!
Fast fisk!
Efter lite kalabalik hittade rödingen in i håven.
Den första flugfångade firren - en röding på 2,5 kg!
Uppdraget utfört!
Det kändes riktigt, riktigt bra.
Och fisket var långt ifrån över.
Ullas man Pekka lyckades faktiskt att ta en fin öring.
På söndagsmorgon var vi ute i god tid.
Jag tror inte ett det tog mer än en minut innan jag drog fast flugan i en tung fisk.
Efter 10 minuters drillning hade jag fortfarande inte fått se fisken. Den bara styrde längs efter botten och vägrade att stiga upp oavsett hur mycket jag än pressade på med spöet.
Firren var envis, men det är jag med.
Fisken vägde strax under 3 kg.
Jo - fisket var riktigt roligt. Om man nu skulle önskat något så hade det kanske varit än roligare att ta dem på torrfluga, men då bör man nog komma till Tjärnheden då vattnet är lite svalare.
Om du är sugen på att få fiska vid samma vatten så får du kontakta Abborrträsk natursafari
Det här var nog sommarens höjdpunkt - hittills i a f...
110808
Lasse
