Fågeljakt 110926
Vissa dagar känns allt som en lång uppförsbacke.
Herman och jag började dagen med att köra fast bilen så pass ordentligt att vi fick tillkalla en traktor för att komma lös.
Ingen bra start.
Men efter lite slit så rullade bilen igen.
Inskjutningen av toppjaktsbössan gick snabbt och bra. Den gamla Sako-studsaren i kaliber .243 skjuter som en ängel.
Eller nåt liknande.
Till slut var vi ute på jaktmarkerna och kunde släppa lös tiken som har återhämtat sig förvånansvärt bra. Nu fanns både ivern och styrkan tillbaka i hennes kropp och själ. Söket var därefter.
Första skallen lät som ett snabbt drev och snart försvann hunden från displayen på hundpejlen. Skallet hördes inte heller.
Räv.
Rävlya.
En lugnsjuk hund i en rävlya.
Obra.
Efter en stunds språngmarsch hittade jag rävlyan och efter några "lite" hårda ord fick jag med mig en skamsen hundtik.
Kanske lika bra att byta område.
Vid en tallplantering långt borta från rävlyan fick hunden upp några orrar som flög långt. Hunden stannade dock kvar där hon hittade fåglarna och skällde till emellanåt. Slutligen började skallet att tätna till och lät som ett riktigt ståndskall.
Men på något sätt lät det inte rätt. Men då hunden lät så säker på sin sak, var jag tvungen att gå och kolla vad hon hade hittat.
Efter en liten ansmygning fick jag se hunden som skällde mot toppen av en grupp höga granar. Jag spanade igenom träden noga, men kunde inte se någon fågel. Och skallet lät inte heller som då hunden skäller på fågel.
Ekorre?
Men hon brukar inte skälla på ekorre numera.
Jag gick några steg närmare och kunde riktigt spana igenom träden med handkikaren.
Nära toppen på den högsta granen såg jag någonting lurvigt. Inte ekorre.
Mård!
På nolltid fick jag fram kombin och skickade iväg en hagelsvärm.
Mården sjönk bara ihop på grenen som den satt på och var kvar i toppen. Jag ville hemskt gärna att hunden skulle få belöning för ett väl utfört arbete.
Men - hur?
Att klättra upp i granen verkade inte som ett klokt alternativ. Istället provade jag att få den ner genom att skjuta ett skott till.
Gick det bra?
Jo - mården kom ner ca 1 meter.
Nästa skott gjorde precis samma sak. Mården kom ner en meter till.
Efter ett flertal skott fick jag ändå klättra upp en bit och peta ner mården med en pinne.
Men hunden var överlycklig!
Något senare hördes det ett häftigt upptag som fortsatte som ett fast ståndskall.
Tjäder!
Då jag fortfarande var ett par hundra meter från ståndskallet blev det tyst. Lite senare flög en tjäderhöna förbi mig och slog fast i en tall bara 30 meter bort.
Jag lyfte upp bössan och väntade på att hunden skulle komma. Jag lät henne skälla en stund och tryckte sedan av skottet.
Klick!
Försiktigt spände jag hanen på gamla kombin igen och siktade noga.
Klick.
Tjäderhönan hörde ljuden och rörde sig lite nervöst. Som de brukar göra innan de flyger iväg.
Jag rekade pipväljaren fram och tillbaka några gånger och försäkrade mig om att den stod på för hagelpipan.
Och tryckte ner avtryckaren.
Nog small det alla gånger, men istället för en hagelsvärm så skickade jag iväg en .222 helmantelkula.
Som tur är så träffade jag inte fågeln för den skulle nog exploderat från det avståndet.
Då jag kollade mera noggrant på bössan hörde jag hur det rasslade in i mekanismen då jag skakade om den. Dessutom kom det några lösa bitar ur den.
Tikkan sa nog upp sig på det där sättet.
Men innan jag kommit hem hade jag redan skaffat mig en lite nyare Tikka kombi.
Problem är till för att lösas.
Eller hur?
111003
Lasse
