Hundparning 100110
Mitt i julfirandet märkte vi plötsligt att tiken Trulli hade kommit in i löpen. Ett samtal senare kom jag överens med ägaren till den anvisade täckhunden att istället för att försöka para tiken hemma hos honom, så kommer han över med hanen till Rovågern istället. Det misslyckade parningsförsöket i minne resonerade vi att tiken kanske skulle känna sig tryggare hemma och därmed vara mer villig att para sig.
Det gick nämligen inte så bra ifjol. Tiken var intresserad i teorin, men då hanhunden försökte komma till möttes han med en imponerande mängd blänkande vita tänder. Efter fyra dagar såg man rent av att den blev mer och mer uppgiven i sina försök.
Men den här gången ska det nog bättre. Nu får hundarna bekanta sig i godan ro.
Det borde väl göra susen - eller ...
De första dagarna visade hanen tydligt att det är inte rätt tidpunkt för parning. Den visade inte tiken någon större uppmärksamhet. Tiken däremot tyckte att det var helfestligt med en ny kompis och jagade och busade med hanen dagarna och nätterna i ända.
Den hade verkligen roligt.
Plötsligt några dagar senare ändrade hanhunden beteendet och blev väldigt intresserad av tiken. Försöken har blivit mer och mer enträgna och nu är rollerna omkastade. Nu är det hanen som jagar tiken.
Tiken har blivit lite trött på hanen som jämt försöker bestiga henne och nu ser det ut så här emellanåt ...
Jag har provat hjälpa hanen i hans försök och hållit fast tiken och försökt avleda hennes uppmärksamhet, men då törs han inte komma i närheten. Jag tror att han uppfattar mig som en alfahane och känner sig otrygg med mig i närheten. Frugan var hanen inte lika rädd för, men den kom ändå inte till skott, så att säga.
Så det fungerade inte.
Kanske skulle allt gå bättre om de fick vara för sig själva i hundgården. Det kanske är störande för dem att vi finns i närheten. Kanske är det lite avskildhet de behöver?
Nä! Det blev inget skillnad.
Vad gör vi då?
Kanske skulle tiken bli lite mer mottaglig och mindre vass om den var lite småtrött.
Fram med cykeln ur snödrivan och jag och tiken tog en nätt liten cykeltur på exakt 3 mil. Temperaturen låg på ca -10°C. Jag har märkt att när det är lagom kallt är tiken totalt outröttlig. Det var hon nu också. Hon drog rätt hårt i kopplet nästan hela sträckan. Väl tillbaka hemma insåg jag att ifall någon hade blivit trött av cykelturen så var det inte tiken. Den hade nog bara blivit förstärkt av den friska luften och jagade stackars hanhunden runt huset i flera timmar. Den hade inte en chans att bestiga henne. Till slut så la den sig ner och morrade åt tiken då den försökte komma i närheten. Den var nog lika knäckt som jag.
Tiken är helt otrolig.
Nu är det dag 17 av hennes löp. Rent teoretiskt finns det fortfarande hopp.
Fast ni vet ju hur det är med teori kontra praktik ...
100110 Lasse
